THOMAS MILLROTH — Sound of Music 01 Sep 2012

Den yngre franska scenen är inte så värst känd här. Därför är det extra spännande då Umlaut records presenterar altsaxofonisten och kompositören Pierre-Antoine Badaroux i en egen variabel komposition. Såvitt jag förstår är konceptet öppet, det ligger i grunden en komposition som dock har stora individuella möjligheter till tolkning.
Det är alltså ett rätt så vanligt koncept de sista sextio åren av konstmusik. I det här fallet är det faktiskt synd att informationen är så knapp, det vill säga så gott som ingen alls. Det hade varit intressant att veta hur det var noterat för att förstå vad som händer. På hemsidan läser jag, att grundidén är ganska enkel, men inget mer. En grundkänsla är klart och tydligt jazzen; det finns en och annan koppling till 60-talet. Skillnaden här blir då förstås hur de olika improvisationsmusikerna förhåller sig till materialet och varandra. Vissa tolkningar, läsningar, improvisationer är också enkla. De flesta av musikerna spelar återhållsamt och städat. Badaroux själv är mycket verserad och klassiskt intrumenttrogen.
Om jag nu ska vädra fördomar och förutfattade meningar om fransk konstmusik, så tycker jag mig hela tiden höra en välvårdad, nästan litet rokokoaktig hållning, där teknik och disciplin kombineras med en uttalad vällust. Inom måleriet har vi allt från Fragonard till Matisse. Inom musiken hör jag denna speciella odling av kultur från Boulez via Kassap eller Portal till denna grupp. Sådana som avviker, typ Stéphane Rives, har sedan länge blivit ett slags undantag eller avfällingar i denna musikkultur.
Det var mina fördomar, säg emot mig, rätta mig, lär mig mer. Men den här musiken passar så väl in. Den är byggd på grundfigurer som vackert varieras, och vilka förändras beroende på hur de enskilda musikerna håller sig till varandra och materialet. På ett sätt måste det vara denna pågående gruppdynamik och process som är en del i Badaroux’ komposition. Kanske följer han i denna process hur mycket skärvor av jazz som dröjer i klang och frasering; eller bara känsla. Hans eget saxspel skvallrar om det. Jag upplever honom emellertid lika mycket konceptuell som musikantisk. Och musiken undviker varje form av definitivt påstående.
Det är en öppenhet besläktad med 60-talet. Men utan vitsar och bus. Stycket kan genomföras av i det närmaste vilken besättning som helst, men här har Badaroux med sig klarinettisten Pierre Borel, pianisten Eve Risser, basisterna Joel Grip och Sébastien Beliah samt trumslagaren Antonin Gerbal. Det är ett starkt och öppet gäng som skapar en sympatisk musik, som inte är särskilt påträngande och inte heller skattar åt någon lo-fi eller omvärdering av instrumenten. Det är påfallande konventionellt. Basisterna är tunga och viga, slagverkaren skarp och åtskiljande, men mest märks pianistens skarpa, flygande inlägg, som stundtals ger musiken oväntade vingar. Mest av allt är det oväntat behagfullt, litet intellektuellt, men inte mer än att den rokokoartade sensualismen får styckena att lysa.

http://www.soundofmusic.nu/

Pin on PinterestShare on TumblrShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+