Johan Jutterström – Sound of Music 01 Dec 2013

Linge är ett samarbete mellan saxofonisten Michel Doneda och klarinettisten Joris Rühl. Doneda tillhör den äldre generationen improvisationsmusiker och har sedan mitten av 1980-talet varit framträdande på improvisationsmusikscenen. Rühl tillhör den yngre generationen och är även en del av Umlaut, som på deras hemsida beskriver sig själva som ”ett globalt nätverk av starkt personliga konstnärer som organiserar sig kring ”independent”-skivbolaget Umlaut Records. Umlaut Records syfte är att förstärka den kreativa processen som ständigt pågår omkring oss” (-fritt översatt).

Generationsavståndet mellan Doneda och Rühl är inte märkbart på Linge. Att de båda kommer från den franska scenen är desto tydligare. Det manifesterar sig genom hur de förhåller sig till sina respektive instrument. De undersöker dem; som ting, som don, som förlängningar av sina kroppar. Instrumentet självt problematiseras. Oavsett hur sofistikerade eller välklingande ljud de gör så hör man träet, metallen. Alla ljud förankras liksom i instrumentkropparna och tillåts aldrig sväva iväg. Det är heller aldrig någon tvekan om vad det är för instrument som konstituerar den här musiken, något som jag vill påstå är mest utpräglat inom just den franska improvisationsmusikscenen.

Doneda och Rühl tar inte, eller väldigt sällan, av munstycket från instrumentkropparna som vissa andra representanter för den franska scenen, till exempel Christine Abdelnour Sehnaoui eller Yoann Durant. Rörbladet är centralt i den här musiken. Men rörbladet används inte för att uppnå den typ av, i brist på bättre termer, välformade ljud som (så vitt skilda) saxofonister som Espen Reinertsen eller Mats Gustafsson bemästrar. Doneda och Rühl ryggar inte för det fula i instrumenten; kixar och toner som spricker. Instrumentet är i fokus, eller snarare ljudet av instrumentet är i fokus. Linge blir, dock, aldrig bara en uppvisning av vad som går att göra på instrumenten. Det här är mycket viktigare än så för Doneda och Rühl.

Duon har ett välutvecklat samspel som inte känns forcerat eller stressat i ett försök att bygga något, eller skapa ett narrativ. Musiken existerar från början till slut under samma premisser. Fokus ligger inte på att utveckla de musikaliska materialen, istället kan man urskilja en genomgående vilja till homogenitet. Den ena improvisatörens ljud paras gärna från den andra improvisatörens sida med ett berikande och homogeniserande ljud. Det är något väldigt sobert över skivan. Duon har samspelsrytmiska ideal och uppvisar en nykter rytmik. Improvisationerna är klippta till spår i efterhand och för mig är det uppenbart att Doneda och Rühl vill att det ska låta bra. På så sätt påminner den här musiken mig om den norska improvisationsmusiken, om än mycket råare.

Det är inte handlingen utan resultatet det handlar om. Samtidigt så ligger så mycket av resultatet i handlingen. Rörbladet mot tungan, käken som biter på munstycke och rörblad, luftpelaren som uppstår i lungor och diafragma och hur munhålan formar den. Spottet. Om en sådan distinktion är möjlig så vill jag påstå att den här musiken ligger i den introverta och inte i den extroverta kroppen. Musiken ligger inuti kroppen och instrumentet förlänger den. Händerna rör sig långsamt. Ett grepp ger ett ljud, munnen böjer ljudet, käken bits ihop, spottet dansar på rörbladet, först efter det rör sig fingrarna igen.

Det finns mer att skriva om den här skivan, till exempel om Donedas likformiga användande av radio. Eller om hur valet att spela in skivan i en lada på Rühls gamla familjegård i Orbey i östra Frankrike påverkar musiken. Om hur omgivningen gör sig oundvikligt närvarande i slutet av sista spåret när man hör kyrkklockor slå någonstans. Om hur kyrkklockorna inte känns allt för mycket som en kliché utan bara på något sätt situerar musiken i en lada i Orbey. Men kärnan i Linge är för mig rörbladen.

Sound of Music

Pin on PinterestShare on TumblrShare on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+