Kege Snö - Kege Snö

Kege Snö was first put together as a group during the festival Hagenfesten 2006 in Dala-Floda, Sweden. They play an open music giving room for energetic and precise communication - a live chat between the band members, as individual artist in a creative collective. Roland Keijser, a breath-taking sax-veteran, was a pioneer in Sweden taking part of the first move in the directions of free form and progressive music during the 60's and 70’s, and later on found ground-braking paths for Swedish folk music. Keijser’s 40-50 years old compositions lay the open structures for Kege Snö’s music. Raymond Strid, one of the most asked-for improvising percussionist of today - playing with Barry Guy, Marilyn Crispell, Joëlle Leandre, Mats Gustafsson to name a few - add a new dimension to Kege Snö’s music. His flow and phrasing leaves nothing unattended. Almost 40 years younger, Niklas Barnö (trumpet) and Joel Grip (double bass) gives a new fresh approach to Kege Snö’s music. A new generation meets an older. The music gets deeper, there is a lot to talk about, musically - and this is heard. Niklas Barnö is a well-known character of the Scandinavian jazz and improvised music scene. Expressionistic and intense, his playing is honest in a very original way. Joel Grip, a vigorous and free double bassist, plays a great role for the new scenes of improvised music in Europe, heard in groups like Snus and Peeping Tom.


Reviews:

Gruppen Kege snö kallar sin musik för gladjazz. Och visst är det glad musik, även om ordet vanligen inte associerar till vilt och brötigt längtande frijazz. Veteransaxofonisten Roland Keijsers improvisationer söker väg i egensinniga melodislingor, medan Niklas Barnö är mer expressivt korthuggen på sin trumpet. Men de förenas även i taktfast ensemblespel à la Albert Aylers cirkus- och marschteman. Musiken anknyter till sextiotalsjazzens avantgarde och svensk folkmusik, men rymmer också österländska reminiscenser. Rytmsektionen Joel Grip och Raymond Strid förtätar uttrycket och intensifierar musikens läckert undflyende rörlighet.   

- Magnus Eriksson (Svenska Dagbladet)
 

Tallskogsromantik och New Yorks frijazzhets

Bakom det besynnerliga namnet Kege Snö döljer sig en kvartett musiker ledda av de musikaliskt gränsöverskridande underfundigheternas nestor Roland Keijser; en musiker som ända sedan tidigt 70-tal har gjort sig känd för att helt ohämmat blanda alla tänkbara och otänkbara musikaliska stilar. Helt följdriktig bjöd bandet också på en mix av svensk tallskogsromantik, New Yorksk frijazzhets och folkmusik från Sverige och orienten. Allt hopknådat med ohämmad lekfullhet, och befriande lössläppt framfört.
Som grupp visade sig Kege Snö vara en extremt dynamisk konstellation. Inte minst tack vare det täta samspelet mellan basisten Joel Grip och trummisen Raymond Strid, som inte tappade koncentrationen en millisekund under hela kvällen. De båda gled också vid ett par tillfällen ut i ett par längre partier med bara bas och trummor, där de följde varandras infall som om de var telepatiskt sammankopplade. En verkligt stark musikalisk upplevelse, som gärna hade fått vara ännu längre.
På det hela taget var koncentrationen i bandet så tät att den snudd på materialiserade sig framme på scen, samtidigt som allvaret helt och hållet lyste med sin frånvaro i det ystra och nyfikna musicerandet. Infallen och tvärvändningarna var många, och bakom varje ny vändning som på den ene eller andres initiativ slängdes, fanns den inbjudande frågan ”vad tror ni att vi kan göra av den här rytmfiguren eller den där melodislingan”? – En inbjudan som blixtsnabbt fångades den upp av de andra som med öppna sinnen tog sig an att utveckla idéerna i nya obekanta riktningar.
I sin approach och i sina influenser är Kege Snö inte olika gruppen Moksha, som spelade i Växjö för några veckor sedan. Men den identiska sättningen och de starka Ornette Coleman-influenserna till trots är ändå Kege Snö ett par snäpp friare, och ytterligare några galaxer längre ut i rymden. Och även om de själva beskriver sin musik som ”gladjazz” kan man knappast säga att de stryker sin publik medhårs. För det är musik som ställer krav på sin publik. Men också musik som om man ger den en chans är mer berikande och upplyftande än det mesta man kan höra, och inte minst uppleva live.
Magnus Nilsson - Smålandsposten